Månadsarkiv: januari 2010

Jag blev så tagen av den här. Någon som vet något mer om Mattias Alsander? Hobbypoet av vad jag har kunnat efterforska.

Någonstans vid liljeholmsgränd
vred vinden fatt i din klänning
och jag såg att naturen,
högt upp på ditt vänstra lår
placerat ett märke

/…/

Jag målade en hel armé
av benlösa soldatbarn
Jag skrev ned en dikt
av Conny Palmkvist,
du; jag var liten då
och du tyckte mycket om den

Du har dina fläckar tänkte jag,
stänk av sorg, stänk av ondska,
stänk av hora, stänk av människa
Ja, du har dina fläckar; Sofia

Jag snackade sedan skit, ett ögonblick
– om Montreauxkonventionen,
men du menade att ditt intresse,
av hur krigsfartyg passerar,
var obetydligt

När regnet började döda
soldaterna på din mage
drog du ner din tröja,
vi såg hur dom benlösa
nästan drunknade
i den helige Faderns
kulspruteregn

Ser du, det blev fläckar, sa du

När klockan närmade sig halvfem
skar jag halsen av en liten pojke
som lekte på stranden

Fläckar av ondska, viskade du i mitt öra,
och skrattade lite

Vi begravde den döde
tillsammans med en tom flaska silverrom

Samtidigt som vi älskade med varandra den natten
dog utrikesministern i en operationsal
på Karolinska

tvåtusenfemhundra års samlad läkarvetenskap,
besegrad, av femton centimeter stål

The Supremes har kidnappat mig. På repeat:

Älskar att det står telefontider på sockerpaketen.

Danisco Sugar AB
SE-250 04 Malmö
Konsumentkontakt:
Tel. 020-74 02 00
Telofontid: Kl 9-12

Ska slå en pling i morgon och prata ut.

Nattredaktionen vägrar gå hem. De har fastnat framför skärmsläckande datorer. Snart är alla ljusen släckta på Tallbacken, alla tänkbara tidningar skickade, alla landets webbsidor överlämnade, endast UU är vaken.

Antagligen handlar det om någon form av kollektiv skuld. Eller så finns det ingen verklig anledning? Det kanske var så enkelt att det började med Ane Brun. Att någon för två timmar sedan satte på Ane Brun. Hämtade stereon i fikarummet. Where friend rhymes with end på repeat.

Nu sitter de där och stirrar hålögt ut genom fönstren, viljelösa. Det kan bara vara Ane Brun-syndromet som har drabbat dem.

På det privata planet har jag alltid gillat ”kanske”. Otroligt användbart. Inte lika uppskattat av mina medmänniskor. I det långa loppet brukar ”kanske” på det ena eller andra viset fuck you right back. Som i dag.

”Kanske” i arbetssammanhang är minst sagt frustrerande. UU hämtar andan och fokuserar i stället på månadens skivrecension. Brooklynbandet Yeasayer blandar allt som går att blanda(?) och resultatet blir en salt bananasplit kryddad med curry och absint.

Uddenmyrs Underrättelser ska testas i morgon för eventuellt samarbete med större tidning. Vd:n är i eld och lågor. Redaktionen känner en viss nervositet och försöker skingra tankarna med Elizabeth Taylors twitter.

Kläddräkten är mycket viktigt i professionella sammanhang.  Det finns många dolda dresscodes att tänka på. UU vill förmedla ”power” och vd:n föreslår detta:

Det blir såklart votering. Många har fortfarande färskt i minnet hur det gick senast redaktionen skulle promota sig som ”Zupermagasinet”. UU peppar vidare mot nya äventyr med detta:

… När man ska äta en macka med leverpastej och smörgåsgurka och ättiksgurkan kommer upp ur burken med alldeles för mycket spad på sig. Splash! och hela mackan är förstörd. Leverpastejen såsar till sig och får en ljus, likaktig, ton. Som att äta död. (Vilket man i och för sig gör).

Förövrigt kan jag rapportera att – även denna månad –  skriver inte krönikan sig själv.

Det ska skrivas någon form av krönika. Slängas ord och meningar på hög. Förslag?
Dagens soundtrack på redaktionen:

Så söta. Om jag hade en tidsmaskin och kunde åka tillbaka i tiden och fiska upp dem… Sen skulle jag krympa dem och förvara ett ungt Depeche i en liten bur i köket. Jag skulle vattenkamma dem och mata dem med tårta. Nej, napoleonbakelser. Och berätta att livet inte är så svårt.

Vi skulle prata brittisk engelska hela dagarna och jag skulle bli deras Maria, som i Sound of Music.

Sen skulle jag nog ångra mig.

En omväxlande väderlek på Tallbacken under gårdagen. Det var som om stormen äntligen bröt ut. Rörde runt i grytan med gott resultat. Nu lever vi lite mer än dagen innan.

Den oförstörbara entusiasm är tillbaka, Candide är på benen – i den bästa av världar. Det handlar om perspektiv på tillvaron. Påminns ständigt om detta eftersom jag lever med en Schopenhauer vid min sida.

Det kunde man aldrig tro, Arthur Schopenhauer och Candide hand i hand mot solnedgången.