Det är hemskt sorgligt när man inser att kroppen inte är slitstark som Hammarplast.
Endast 23 år gammal är synen kass, hörseln åt helvete och ungdomens vighet ett minne blott.
Den senaste månadens misär i form av två förlorade öron har gjort mig till en liten människa. Liten i alla bemärkelser. Jag tar upp mindre av det världsliga utrymmet: hör mindre, frågar mindre, blir medveten om mindre.
Nycklarna till hela min personlighet är med andra ord borta. Jag hoppas på vila och kortison. Värme.
Öronen har dessutom gjort att jag ser mig själv som ett vårdpaket. Kan tyckas överdrivet men fanns det fler ”friska” vårdpaket hade vårdsystemet sett annorlunda ut. Förfasas över kostnader, remisser och veckans dödshjälps-debatt.
Bortsett från döden så har jag också problem med min ansiktskräm.
Uddenmyrs Underrättelser 