Kategoriarkiv: Uncategorized

Nattredaktionen vägrar gå hem. De har fastnat framför skärmsläckande datorer. Snart är alla ljusen släckta på Tallbacken, alla tänkbara tidningar skickade, alla landets webbsidor överlämnade, endast UU är vaken.

Antagligen handlar det om någon form av kollektiv skuld. Eller så finns det ingen verklig anledning? Det kanske var så enkelt att det började med Ane Brun. Att någon för två timmar sedan satte på Ane Brun. Hämtade stereon i fikarummet. Where friend rhymes with end på repeat.

Nu sitter de där och stirrar hålögt ut genom fönstren, viljelösa. Det kan bara vara Ane Brun-syndromet som har drabbat dem.

På det privata planet har jag alltid gillat ”kanske”. Otroligt användbart. Inte lika uppskattat av mina medmänniskor. I det långa loppet brukar ”kanske” på det ena eller andra viset fuck you right back. Som i dag.

”Kanske” i arbetssammanhang är minst sagt frustrerande. UU hämtar andan och fokuserar i stället på månadens skivrecension. Brooklynbandet Yeasayer blandar allt som går att blanda(?) och resultatet blir en salt bananasplit kryddad med curry och absint.

Uddenmyrs Underrättelser ska testas i morgon för eventuellt samarbete med större tidning. Vd:n är i eld och lågor. Redaktionen känner en viss nervositet och försöker skingra tankarna med Elizabeth Taylors twitter.

Kläddräkten är mycket viktigt i professionella sammanhang.  Det finns många dolda dresscodes att tänka på. UU vill förmedla ”power” och vd:n föreslår detta:

Det blir såklart votering. Många har fortfarande färskt i minnet hur det gick senast redaktionen skulle promota sig som ”Zupermagasinet”. UU peppar vidare mot nya äventyr med detta:

… När man ska äta en macka med leverpastej och smörgåsgurka och ättiksgurkan kommer upp ur burken med alldeles för mycket spad på sig. Splash! och hela mackan är förstörd. Leverpastejen såsar till sig och får en ljus, likaktig, ton. Som att äta död. (Vilket man i och för sig gör).

Förövrigt kan jag rapportera att – även denna månad –  skriver inte krönikan sig själv.

Det ska skrivas någon form av krönika. Slängas ord och meningar på hög. Förslag?
Dagens soundtrack på redaktionen:

Så söta. Om jag hade en tidsmaskin och kunde åka tillbaka i tiden och fiska upp dem… Sen skulle jag krympa dem och förvara ett ungt Depeche i en liten bur i köket. Jag skulle vattenkamma dem och mata dem med tårta. Nej, napoleonbakelser. Och berätta att livet inte är så svårt.

Vi skulle prata brittisk engelska hela dagarna och jag skulle bli deras Maria, som i Sound of Music.

Sen skulle jag nog ångra mig.

En omväxlande väderlek på Tallbacken under gårdagen. Det var som om stormen äntligen bröt ut. Rörde runt i grytan med gott resultat. Nu lever vi lite mer än dagen innan.

Den oförstörbara entusiasm är tillbaka, Candide är på benen – i den bästa av världar. Det handlar om perspektiv på tillvaron. Påminns ständigt om detta eftersom jag lever med en Schopenhauer vid min sida.

Det kunde man aldrig tro, Arthur Schopenhauer och Candide hand i hand mot solnedgången.

Ganska snart efter att UU:s resplanering satts i verket trillade invändningarna in. Inte från de anställda utan från de anställdas respektive. Klagomålen gick i tonen ”oanständigt” eller ”alla vet vad man gör på en finlandsfärja” vilket gjort chefredaktören (tillika vd) mycket upprörd.

– Jag vill vara på det klaraste med att denna båt går till Riga – inte till Finland. Alla misstankar om att detta är en sup- och knullresa är således helt befängda. Jag vill stärka gemenskapen på företaget, vi-känslan, inget annat, kommenterar chefredaktören på onsdagseftermiddagen.

För att lätta upp stämningen inför resan skickade dessutom chefredaktören ut ett gruppmail till hela redaktionen:

Kära medarbetare,
På grund av de missförstånd som har uppstått i och med våra kickoffplaner vill jag ge alla en glädjeboost så här på eftermiddagen. Yrrol är en form av gammelsvenk humor som jag alltid uppskattat!

http://www.youtube.com/watch?v=9qwVGGzKyXQ&feature=related
Allt gott
”Bossis”

Redaktionen har drabbats av allmän håglöshet och anemin de senaste dagarna. Diverse åtgärder har satts in utan resultat. Grävredden har fått i uppdrag att gå till botten med ämnet 23-årskris, som man hittills inte sett som ett vedertaget problem ute i samhället.

Exakt vad som satt igång det låga humöret är ännu oklart men det blev sannerligen inte bättre efter  söndagens vargskjutning vid Skånes Djurpark. Vargen – människans bästa vän.

Vidareutbildning är nu ordet på allas läppar. Vd:n har därför spenderat dagen i (ip-)telefonkö till Stockholmsregionens alla högskolor. Inte mycket att orda om, mer än att det finns många trevliga och lågintelligenta flickor man kan prata med på länets olika studentcentrum.

Arbetarna på golvet har sysselsatt sig med att utveckla företagets Curriculum vitae och den nya loggan. Allt för att skapa framåtanda i dessa hårda tider.

Sist men inte minst så ryktas det om en kickoff till Riga. ”Reportageresan” kommer gå av stapeln inom två veckor och går i skrivande stund under arbetsnamnet ”Sill på Riga”. Stort.

Besöker man ett köpcentrum dessa dagar så vet man inte hur det slutar.

Om det är någon mer motgång som känner för att penetrera mitt sargade sinne just denna dag, passa på innan mitt huvud förkylningssprängs inifrån.

Ja! Helt underbart – detta gjorde min dag. Så rätt.

Att slå på andra är en höjdare efter två vinnätter i rad. Känner hur jag riktigt pöser i matt okvinnlig bakiskhet. Spyr galla över alla som befinner sig utanför Systerskapet.

Det som talar emot mig är han som ligger i min säng. Han säger att han är ex-journaliststudent och påstår att han bor här; att han sover i min säng varje natt. Han har retroklocka, alltid skjorta och bra med självförtroende. Ganska söt är han också. Ganska väldigt.

– Älskling, vi måste gå och handla nu, säger Han.

Jag lever uppenbarligen inte som jag lär. Men det är okej. Om jag får pizza.